Agnes Vittstrand debuterar med en bok om att överleva incest. Den har tagit henne tjugo år att skriva. I ”Allt som tar plats” listar hon företeelser för att söka förklara en värld som svikit henne och försöker samtidigt skapa en ny värld att leva i. Boken utgår från en uppgörelse med ett föräldrapar och de förövare som inbjudits att delta i övergreppen. Människor som varit allt för närvarande i en liten flickas vardag. Oavsett dödshot från pedofilnätverk så är en öppenhet med dessa upplevelser ogenomförbar – fördomar, ignorans och bristande respekt gör det hopplöst påfrestande – Agnes Vittstrand skriver under pseudonym: Jag måste dölja vem jag är för att få ett fungerande liv. Ingen delar min upplevelse med mig, ingen bekräftar den; det är omöjligt att leva öppet som incestoffer. Utan spegling vet jag inte hur upplevelsen ser ut. Det är därför jag famlar. Jag tror ändå att jag är något på spåren. Jag tror att jag har rätt. Det logiska vore att anta att detta bara är ännu en vanföreställning (som min övertygelse om att bussar har medvetande), men jag tror inte det. Jag tror, på allvar, att hela världen har fel och jag har rätt. Det i sin tur gör mig, såklart, tokig. Men vi är många. Vi har ännu ingen röst. Incestoffer världen över håller käft och ber om ursäkt. Vi är överallt, hymlande, hotade till tystnad, osynliggjorda och rasande, motsägelsefulla, galna, kompetenta. Vi döljer vilka vi är för att få ett fungerande liv.
