Att arbetet med vissa slags hänsyn och värden i offentliga förvaltningar ofta stannar vid skrivandet av luftiga handlingsplaner är en ganska vanlig iakttagelse. Så inte minst i fallet med tvärgående frågor, såsom jämställdhets- och likabehandlingsfrågor, klimat- och hållbarhetsfrågor, arbete utifrån barnkonventionen etc. Men kanske kan man också fråga sig varför det inte alltid bara stannar vid skrivandet av dokument. De tjänstemän som arbetar med dessa frågor tycks nämligen stå inför en del utmaningar. De befinner sig ofta i organisationer som präglas av snäva resultatmål och en långt gången decentralisering som medför att makten över vad som görs i dessa frågor är ganska utspridd. Dessutom står finansieringen av arbetet ofta att finna i projektfonder som fordrar samverkan med andra organisationer. Det är alltså ibland många parter som måste enas för att saker skall hända. Att förändringsåtgärder ändå genomförs ibland tycks ha mycket att göra med dessa tjänstemäns förmåga med olika former av övertalning, dialoger och meningsskapande lyckas få med sig andra parter i arbetet. I den här avhandlingen ses dessa metoder som en form av styrning, och den centrala frågan är hur man kan studera den som sådan. I studien utvecklas en modell för hur meningsstyrning kan analyseras i en förvaltningskontext, med utgångspunkt i governanceteori och Karl Weickssensemakingperspektiv. Detta är en doktorsavhandling i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2018. Stockholm Studies in Politics 177.
