Hanna Nordenhöks andra roman utspelas på två vitt skilda platser med tiden som tydlig markör. I Stockholm sjunker den demenssjuka Kerstin allt längre in i sig själv medan hon får regelbundna besök av sin dotter, som en dag bland hennes tillhörigheter påträffar en svart anteckningsbok.
"Jag skriver för att öppna den svarta boken, om och om igen. Det finns ingen återvändo ur den. Boken är som glömskan, en blank och ogenomtränglig sjö, en vattengrav."
För den yngre kvinnan blir den svarta boken en väg tillbaka i tiden, till ett förflutet som till stora delar utspelas i Indonesien på 1930-talet, dåvarande Nederländska Ostindien. Med hjälp av anteckningsboken kan hon berätta historien om vad som egentligen skedde i det vita huset i Simpang. Där finns Pa som dras till sin sockerplantage som en fluga till ljuset. Där finns de fyra illavarslande fjärilarna: Zus, gossen, Moeder och den unga barnjungfrun Roos. Där finns trädgården som öppnar sig som en främmande blomma med tjocka, gåtfulla kronblad.
Genom att hämta stoff och miljöer ur sin egen släkthistoria med anknytning till Indonesien skriver Hanna Nordenhök i Det vita huset i Simpang en hypnotisk men också våldsam berättelse om intimitet och maktrelationer, och om arvet efter ett mörkt kolonialt förflutet. Här tvinnas skildringen av svensk kolonialism och kvinnors roll i det ostindiska projektet samman med frågor om berättandets och skrivandets våld, men också med konsekvenserna när barn tvingas uttyda de vuxnas värld genom nyckelhålet.
