Författaren skriver om sin bok: Som liten var jag teaterdirektör. Kvarterets barn satt bänkade i två rader på morfars karmstolar i hallen och inifrån sovrummet framförde jag pjäser som jag hämtat från min sagobok. I sovrummet kvittrade samtidigt 20 undulater i en gigantisk bur, vilket säkert bidrog till illusionen.Inträdet var femton öre. För biljettintäkterna kunde jag gå på bio. Att föreställningarna ägde rum hos morfar berodde på att jag växte upp hemma hos honom tillsammans med mamma. Vi två bodde i hennes flickrum i alla år. Morfar ville dock aldrig erkänna att hon var hans dotter – och mamma helst inte att hon var min mamma. Pappa såg jag inte förrän jag själv hittade honom 24 år gammal. Han förblev en fantasifigur. Mamma sa att han var död. Tills hon ändrade sig. Ingenting blev som jag tänkt. Min märkliga barndom har följt mig genom livet och alla hemligheterna har tagit många år att reda ut. Men nu har jag berättat om mitt liv i boken Drömmen om pappa, som blivit en historia om tre generationers kvinnor – och naturligtvis män. Jag är övertygad om att många känner igen sig i mitt öde. Det roliga med min barndom är att jag blev otroligt nyfiken på andra människors liv. Jag ville gärna leva deras liv för en stund.
