September -99, högtryck över Sydsverige. Den varma, vita stranden i Skanör är nästan folktom, vattnet lugnt, sikten fri. Uppe till höger står Öresundsbron färdig men inte tagen i bruk. En tuttifrutti av fritidsbåtar ligger ännu förtöjda på svaj i den grunda bukten. På himlen kretsar ett skolflygplan.
Ett par går i vattnet. Den skickliga simmerskan är Vera, flickvän till badkrukan Göran Sager-Larsson som påminns om att han är femton år äldre när han ser henne crawla mot horisonten.
Han gör här sitt tredje besök i Sigrid Combüchens romanvärld. Första gången var han 40-årig huvudperson i Värme (1980), därefter drygt 50-årig betraktare i Korta och långa kapitel (1992). Nu återkommer han som centralfigur i En simtur i sundet. Han har passerat 60 men känner sig mindre vis och tillbakablickande än då han var 40. Han känner sig mitt i livet. Kanske därför att sekelskiftet kräver mitt i livet-känsla. Kanske därför att mitten är den plats där man befinner sig när man tänker på, minns och associerar till allt från körlektioner, mahjongaftnar och poesiuppläsning i New York till dåligt föräldraskap, demonstrationer och röjning av landminor i Bosnien.
Böckerna om Göran Sager-Larsson kan kallas samtidsromaner. Eftersom de blivit en serie skriven över tjugo år, har både gestalten och sättet att skriva om honom påverkats av tidens gång - och av "samtidens" gång.
