Berättaren i Himlalots är en man inbegripen i "ett våldsamt gräl med djävulen". I romanens början sitter han på ett tåg på väg till Moskva. Han har sällskap med två ryska damer som han sannolikt känner väldigt väl. Sannolikt eftersom minnet från kvällen före är en smula dimmigt. Tillsammans med en av damerna vill han söka bot och inre frid i ett kloster utanför Moskva. Han ska också överlämna en lottovinst till fader Feofan. Där, hos munkarna, har han inga problem med minnet - tvärtom. Den färgstarka barndomen i Tornedalen bland hästtjuvar och andra udda existenser passerar revy liksom studenttidens Uppsala och dess frasradikalism.
Himlalots är en trosroman och samtidigt en trotsroman. Dess hjälte är en människa dömd att tro i en tid präglad av våld och brott. Det är också en rysk roman, inte bara för att den utspelar sig hos de fromma bröderna i ett rysk-ortodoxt kloster, utan för att den lever av det heliga vansinne som befolkar 1800-talets stora ryska romaner.
Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.
