"Djungeln är ett hem, men den är ett hem utan trygghet", sa han. "Tänk dig att du lever i ditt stora barndomshus i Baltimore men att du aldrig någonsin kan slappna av. När som helst kan en ny fåtölj växa upp ur vardagsrums-golvet och när som helst kan den snälla gamla kokerskan få för sig att din arm skulle passa utmärkt som söndagsstek. Ungefär så skulle jag beskriva djungeln."
Det var ett utförligt och insiktsfullt svar för att komma från Jean, men jag anade redan då att någonting fattades. Jag förstod att otryggheten bara var en aspekt av djungeln, att den var mycket mer än armlystna kokerskor. Och naturligtvis hade jag rätt.
I djungeln sitter Jane och väntar på att Jean ska komma hem. En gång tyckte hon att djungeln var vacker. En gång var hon övertygad om att hon funnit kärleken och friheten. Hon väntade sig ett lyckligt liv med sin älskade, mannen som uppfostrats av apor men som hon trodde hon skulle kunna omvända till människa. Nu vet hon bättre. Nu är det bara gråpapegojorna som upprepar orden från deras första kärleksnatt. Nu vet hon allt om sambandet mellan ensamhet och instängdhet. Allt hon kan göra är att försöka överleva och hålla stånd mot farorna, den genomträngande fukten och de vedervärdiga aporna som skrattar åt allt. Men Jane är också den enda i djungeln som drömmer om motstånd, och när Bébé försvinner och Jean sviker börjar hon planera en gruvlig hämnd.
Jag Jane är en fräck och tankeväckande roman där Tarzans Jane för första gången själv kommer till tals. En berättelse om den omöjliga friheten, den ofrånkomliga ensamheten och vad det egentligen är att vara människa.
