Omkring fyra miljoner kvinnor och barn flydde från Ukraina när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. De flesta färdades med tåg mot olika destinationer i Europa. Några kom till Uppsala i Sverige. Kafé Kyiv handlar om vad som hände sedan. Röster ur boken: Tårarna som jag gråter har samma färg som floden Zdvyzh: himmelsblå. Floden flyter i utkanten av Borodyanka, som en smal slinga högst upp på min teckning. Jag står på trottoaren framför huset med en himmelsblå ryggsäck full av krossade drömmar. Min arm är utsträckt mot pappersarkets kant, som om jag ville hålla fast någon som försvunnit ut ur bilden. Jag har förlorat alla mina dikter. De handlade om regn och blixtar och sommarängar och skogar med förtrollade träd och tårar och skratt och vänner och kärlek. Jag skrev i skrivböcker, som jag förvarade i en skokartong – flera! – under min säng. Det blev inte tid att dra fram dem. Mamma sa att det var krig och att vi måste skynda oss. Det var den 24 februari 2022. Den dagen förändrades allt. Jag hann fly, tack vare stor tur och en plan i mitt framsynta huvud, fyllt av krass realism. Jag lever i mitt huvud, som inte längre kan skilja på mardröm och verklighet, medan mitt hjärta blev kvar. Vem är jag nu, när huvudet förlorat kontakten med resten av kroppen? Platser är autentiska, historiska händelser och krigsförlopp likaså. Kafé Kyiv, beläget i Folkuniversitetets lokaler i Uppsala, drivs av Stödföreningen Ukraina och är en verklig träffpunkt för ukrainska flyktingar och svenskar. Karaktärerna är sammanslagningar av ett större antal människors erfarenheter, som jag tagit del av genom intervjuer och annan informationssökning. Eventuella likheter med verkliga personer är tillfälligheter. Kafé Kyiv är inte en dokumentär. Det är en fantasi, inspirerad av verkligheten.
