Katarina Horowitz har börjat anteckna sina drömmar. Mitt i livet dyker det upp bilder från det förflutna - från en polsk barndom hon varken kan minnas eller glömma, från ett judiskt ursprung som hon inte var medveten om att hon ägde. Men framför allt tänker hon på män, på de män som korsat henens väg och format hennes öde. Omöjliga män i en lång rad fram till honom som hon älskar nu och som är mer omöjlig än någon av de andra. Mer omöjlig och mer älskad. En kärlek på avgrundens rand.
Nuet och det förflutna vävs samman i ett sökande efter mönster och mening. Var man för med sig en gåva, men ofta är den omvärvd av mörker och blir tydlig först genom tidens spegel. Katarina Horowitz tänker på Josef som berättar chassidiska legender och har en famn som Tusen och en natt, osande av Österns alla kryddor. Hon minns den mörkögde René som hoppar på henne från spiselhyllan på ett slott i Provence och den stormande förälskelsen med Roland Kermadec, som anser att kärleken fördriver tiden och tiden fördriver kärleken. Hon ler åt Marcel Chavarri och hans äventyr med mannen med den röda näsan, och hon återuppväcker studenttiden i Lund, hungern efter kunskap och liv, den vilda drömmen om kärlek.
Allting i det förflutna leder fram mot den kärlek hon lever i nu. Det förflutna är som en fresk, full av människor, viskningar och rop; nuet blir undan för undan en djupdykning in i en enda allt uppslukande passion. Nattens drömmar och de gamla chassiderna hjälper henne att tänka och se, kommer till undsättning när allting tycks förlorat. Katarina Horowitz sökande efter kärlek och frihet spänner över trettio år. Under den tiden reser hon genom världen och sitt eget liv i förtröstan på Martin Bubers ord: "Varje resa har ett mål som den resande inte känner till."
