Den fjällnära skogen är inte orörd Människan har vistats i, och nyttjat, fjällnära skog sedan förhistorisk tid och det finns en lång kontinuitet av kulturpåverkan: runt samiska fångst- och fiskeplatser, flyttleder och visten, kring nybyggen och fäbodar och kring gruvor och smältverk. Alla dessa nyttjandeformer måste ha präglat naturen och tillsammans byggt upp kulturlandskap, till exempel genom att skogens sammansättning ändrades och betesformade naturtyper och ibland även helt avskogade områden skapades. Särskilt ren- och kreatursbete, slåtter och vedhuggning kan antas ha präglat ekosystemen. Brist på kunskap om fjällnära skog som kulturlandskap Fjäll och fjällnära natur har dock inte studerats lika mycket som sydsvenska landskap med utgångspunkt från nyttjandehistoria, och de flesta kulturpräglade naturtyperna och det biologiska kulturarvet är förmodligen okända eller inte beskrivna i litteraturen. Därmed är det svårt att tolka och beskriva kulturpräglad natur, inte minst i samiska kulturlandskap. Av samma anledning är det brist på kunskap om nyttjande historiens betydelse för biologisk mångfald och naturvård. Flera ekologiskt viktiga strukturer i fjällnära skog är dock troligen gynnade av eller rentav knutna till tidigare nyttjande, exempelvis lövträd, ljusformade och solexponerade ved- och trädsubstrat och mosaiker av träd och öppen mark, ofta med artrik betesvegetation i skog och vid skogsgränsen. Andra exempel är nött mark längs flyttleder och i skogsbeten och artrik slåttervegetation i våtmarker. En viktig slutsats är att det behövs fler beskrivningar av kulturpräglade fjällnära naturtyper, fler tolkningar av biologiskt kulturarv och fler analyser av samband mellan kulturpåverkan och biologisk mångfald. Det behövs ett brett arbete för skydd, förvaltning och kunskapsuppbyggnad Kunskapen om var människor vistats och påverkat ekosystem i det fjällnära landskapet är ofullständig, vilket gör att det inte går att skapa en säker bild av var vi kan förvänta oss kulturpräglad natur, respektive naturskog med mycket få eller inga kulturspår. Därför behöver all skötselplanering i naturreservat och all hantering av nyckelbiotoper och avverkningsanmälningar innefatta en översiktlig inventering av kulturpåverkan och kulturspår. Det kräver kompetensutveckling hos handläggare och samverkan mellan myndigheter. För att öka kunskapen behövs också fallstudier med fältundersökningar i både samiska och jordbruksnyttjade miljöer. Genom samverkan mellan olika experter och lokala informanter kan fallstudierna kombinera ekologisk, historisk-arkeologisk och traditionell kunskap.
