Maksim Gorkij flyttade knappt fem år gammal till sina morföräldrar, tillsammans med modern, efter att fadern dött i kolera. Morfadern, vars affärer gick allt sämre till dess att familjen var utarmad, slog honom regelbundet, och vid åtta års ålder blev Gorkij tillsagd att tjäna sitt eget uppehälle. Hans mormor brukade ligga på knä vid deras säng - medan Gorkij låtsades sova - och rapportera till Gud om dagens händelser, med ett fascinerande sinne för detaljer.
Mormodern blev pojkens bästa vän, och den odiskutabla hjältinnan i den första volymen i Gorkijs självbiografiska trilogi, Min barndom. En bok vimlande av öden, svärmande av gestalter, som fungerade som ett slags exorcism för författaren själv.
Min barndom [1913-14] är den mest berömda delen av Maksim Gorkijs självbiografiska trilogi, som brukar betraktas som hans mästerverk och den allra största ryska klassikern i genren. Här med ett nyskrivet förord av litteraturkritikern Viola Bao.
MAKSIM GORKIJ [1868-1936], egentligen Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod, hör till den ryska litteraturens största namn. Gorkijs ungdom märktes av fattigdom och han blev tidigt föräldralös. Som kökspojke på en Volgaångare lärde han sig läsa och skriva läsningen beskrev han senare som sin räddning. 1898 kom första bokutgivningen, Berättelser, i två band, som gjorde succé. Maksim Gorkij kom snart att betraktas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av Leo Tolstoj och Anton Tjechov. Han dog 1936 under oklara omständigheter i Josef Stalins Sovjetunionen.
