Denna avhandling inom det språk- och litteraturdidaktiska forskningsfältet utforskar flerspråkighet som resurs i ämnesundervisning i ett socialt utjämnande syfte. I ett aktionsforskningsprojekt med fyra lärare i åk 6 och 7 undersöktes möjligheter och begränsningar för pedagogiskt transspråkande i geografi och svenska som andraspråk. Samtliga elever hade ett annat språk än svenska som sitt förstaspråk, men majoriteten av eleverna var uppväxta i Sverige och hade haft hela eller större delen av sin skolgång i svensk förskola och skola. I studiens fokus står förändringsprocessen i relation till lärarnas lärande samt elevernas uppfattningar om den förändrade praktiken och upplevelser av sin kunskapsutveckling. Resultaten visar att flerspråkighet kan bli en värdefull resurs när lärare intar ett tillåtande och uppmuntrande förhållningssätt till elevers språkliga repertoarer och organiserar undervisningen så att dessa används. Då motiveras eleverna att utforska sina språkliga repertoarer för starkare kunskapsutveckling, samtidigt som den traditionella enspråkighetsnormen utmanas. Genom att kombinera teorier om pedagogiskt transspråkande, pedagogisk kommunikation, stöttning och praktikteori bidrar denna studie med teoretisk förståelse för flerspråkighetens komplexitet och potential, samt ny och nyanserad kunskap om pedagogiskt transspråkande. Avhandlingens bidrag stödjer lärare, skolledare, studenter och beslutsfattare att förstå flerspråkighetens möjligheter i kunskapsutveckling för att främja en inkluderande och interkulturell utbildningsmiljö.
