Det är en rikt orkestrerad och vällustigt skildrad livssymfoni som Hans-Evert Renérius spelar upp i sin hembygdsskildring Orgelmusik från Habo, där varje vrå inom hank och stör slår an en ton och får sina ackordsättningar i det stora partituret. Den välfunna titeln beskriver på tonarten när vad det handlar om. Här finns inte en hönsgård vars kacklande inte blir orkestrerat eller en lada som inte sjunger av trävirkets ådriga sång, eller ens en hejarklack, vars hesa rop inte är värt att tonsätta. Hans-Evert Renérius slösar vårdslöst med sina diamanter till metaforer, som vore han pojken med "guldmetaforbyxorna". Hans vackra formuleringar far som trollsländor över barndomens gårdsbackar i sina spröda, bräckliga och välfunna skick, och ibland sår han formuleringar som han måste nyttja grovplogen till, för att få ned i de verbala fårorna. Det är inte bara så att Renérius kan formulera sig. Tvärtom. Han firar triumfer i sina verbala orgier. Det är stundtals bedövande vackert och språkligt virtuost. Det är snarare så att han har det förfärande lätt för sig och att de svindlande formuleringarna ibland dansar iväg med honom och hans penna (tangentbord) så det står härliga till. Essayisten Benny Holmberg - om Orgelmusik från Habo i Tidningen Kulturen:
