Under 1800-talets slut och 1900-talets början stod Sverige inför nya hot mot den rådande samhällsordningen. Tidigare hade Sverige stått inför militära hot från andra länder. De nya hoten fanns i stället inom det civila samhället. Arbetarrörelsen började växa fram och sågs av de styrande som ett hot mot samhällets fortbestånd. Dessutom bidrog en ökande invandring av utländska personer till en allmänt utbredd utlänningsrädsla och en allt mer omfattande utlänningskontroll. Att hantera de nya hot som uppfattades blev de lokala polismyndigheternas uppgift. Stockholmspolisens kriminalavdelning inledde år 1885 övervakning av politiska möten, och vid 1900-talets början också övervakning av utländska medborgare. I den här avhandlingen studerar Jenny Langkjaer vilka övervakningsmetoder som användes under perioden 1885-1922. Varför utfördes övervakningen så som den gjorde? Hur förändrades övervakningen då den tidigare övervakade socialdemokratin kom till makten och det demokratiska genombrottet var ett faktum? Samhällets byråkratiseringsprocess under perioden visar sig spela en central roll för övervakningens utveckling. Vidare påverkades övervakningsverksamheten av att övervakning som fenomen tycks dras med vissa allmängiltiga drag. Författaren vill här synliggöra ett tidigare okänt kapitel i Sveriges historia. Hon hävdar att den säkerhetspolisiära verksamhet som bedrevs under perioden 1885-1922 fick konsekvenser även för senare tiders säkerhetspolisiära verksamhet. Resultaten kan dessutom bidra till en ökad förståelse rörande det motsägelsefulla förhållandet mellan nationell säkerhet och demokrati.
