Kvinnan våldgästade mina drömmar, väckte mig flera gånger per natt. I början försökte jag ignorera henne. Det var mycket som hände omkring mig och att då frigöra tid för denna kvinna och hennes funderingar - ja det var helt enkelt lite för mycket för mig just då. Den femte natten gav jag dock upp. Vad ville hon mig? Varför ville hon just mig något? Hade vi känt varandra för länge sedan? Nej, när hon presenterade sig visste jag att vi aldrig setts. Ernestine. Hon var vacker, lång och slank, hennes rörelser var graciösa. Det tjocka och lockiga håret hade en vackert grå nyans. När hon talade med mig kunde jag höra en lätt antydan till fransk brytning. Nu ville hon berätta om främst sin ungdomstid för att därmed kanske få unga kvinnor att förstå lite mer om sig själva och för att undvika att falla ner i de gropar hon själv grävt till sig. Ju mer hon berättade desto längre fram i livet kom hon. Snart hade hon i stora drag berättat allt. Från utanförskap och utforskande av sin sexualitet till arbete och kärlekar. Den femte natten steg jag alltså upp för att sätta mig vid datorn. Hennes glädje var påtaglig, hon verkade lättad över att ha nått fram till mig. Under följande veckor gjorde jag allt för att undvika henne, inom mig pågick dock arbetet med att strukturera hennes meddelanden. Under hela denna process har hon då och då tittat till mig. Ibland för att göra rättelser, ibland endast för att nicka och le åt det skrivna. Nu när arbetet är färdigt har kvinnan lämnat mig. Jag måste erkänna att jag faktiskt saknar henne.
