I vår tid är havet något som människan längtar till, men så har det inte alltid varit. Havet ansågs länge vara kallt och farligt, men när tågen började gå i mitten av 1800-talet blev kusten enkel att nå och storstadens tidiga turister utvecklade en längtan till havet. Nationalmuseum öppnar i september 2026 en stor utställning som visar hur kust- och badturism gestaltades i konsten från 1870-talet till 1945 med fokus på Frankrike, Tyskland, USA och Norden. Denna bok fungerar också som en katalog till utställningen som undersöker hur kusten och stranden som gränsland har gjort avtryck i konstnärernas skapande. Boken visar hur de utifrån mötet mellan hav och land – och mellan civilisation och natur – utvecklade nya konstnärliga uttryckssätt. Samtidigt belyser utställningen konstens roll i lanserandet av den perfekta strandsemestern, föreställningar som lever kvar än idag. Perioden var en brytningstid präglad av omvälvande händelser politiskt, socialt och kulturellt. Hur präglade förändringarna livet på stranden? Havet pendlar ständigt mellan att vara ett förbindande element och en oöverstiglig gräns. Ibland utgör det ett hot och ibland är det en symbol för frihet. Havet är också en spegel som reflekterar våra föreställningar, känslor och drömmar. Utställningen är inspirerad av Wiebke Kolbes forskningsprojekt ”Till havet! Tyska havsbad och kustturism, 1871–1945”. Boken innehåller essäer av Wiebke Kolbe, Martin Olin, Mette Bøgh Jensen, Anna-Carola Krausse, Patrik Steorn, Jessica Sjöholm Skrubbe, Carl-Johan Olsson, Marianne Larsson och Veronica Hejdelind.
