Ulrike ler (1986) kretsar kring en kvinna på väg in i medelåldern. Hon härstammar från kontinentaleuropa men arbetar sedan länge som gymnasielärare i en av Stockholms förorter.Liksom vi alla bär hon kriget som en skugga eller ett stråk av levrat blod i hjärnan, men hon är inte riktigt klar över vad hon egentligen minns av fadern och vem som egentligen bär skuld.Det andra ansiktet i boken tillhör en mycket ung arkeologistudent, vars hektiska sökande och pseudointellektuella reflexioner har givit resonans i den äldre kvinnan; även hon är svag för det slags amatörmässiga filosoferande under vilket man anar en större skräck och en mera varaktig form av möjlig kunskap. De genomför enlång resa, men förhållandet upphör utan att någon av dem förstår riktigt varför.- - - Denna berättelse kretsar kring en kvinna på väg in i medelåldern. Hon härstammar från kontinentaleuropa men arbetar sedan länge som gymnasielärare i en av Stockholms förorter.Liksom vi alla bär hon kriget som en skugga eller ett stråk av levrat blod i hjärnan, men hon är inte riktigt klar över vad hon egentligen minns av fadern och vem som egentligen bär skuld.Det andra ansiktet i boken tillhör en mycket ung arkeologistudent, vars hektiska sökande och pseudointellektuella reflexioner har givit resonans i den äldre kvinnan; även hon är svag för det slags amatörmässiga filosoferande under vilket man anar en större skräck och en mera varaktig form av möjlig kunskap. De genomför enlång resa, men förhållandet upphör utan att någon av dem förstår riktigt varför.Kvinnan blev under arbetets gång mindre sympatisk än vad jag ville göra henne och ynglingen mera sympatisk. det blev under hand klart att jag skrev på ett slags kärleksroman, ett arbete som resulterade i en hypotes: för att kunna älska måste man kunna tolka, det vill säga ständigt hjälpa den andra att från ögopnblick till ögonblick på nytt komma till världen. Det är ett spel mellan ansikte och en röst.
