Jag står med Jack i badrummet när jag hör skriket. Jag stänger av badvattnet. Sandra skriker rakt ut. Jag orkar inte, skriker hon. Jag orkar inte gå in i det igen, du kan inte göra det mot Sammy. Inte igen. Inte nu. När du äntligen byggt upp ditt liv. Snälla Rebecka, säg att det inte är sant. Snälla.
När Rebecka återfaller i tungt missbruk satsar hennes närstående allt för att rädda henne. De besvär henne att lägga in sig för avgiftning och de söker desperat hjälp hos myndigheter och institutioner. Deras lägenhet förvandlas till en larmcentral, och de kastas mellan hopp och förtvivlan. Men när Rebecka ännu en gång sviker ett löfte brister det för dem och de inser att hela deras tillvaro är på väg att rasa samman. Sigge Eklunds berättelse är en både sakligt gestaltande och starkt känslomässigt laddad roman om medberoende om den varulvsvals som de anhöriga bjuds upp till och den smärtsamma insikt de till slut tvingas fram till.
PS. "Varulvsvalsen" är väl inte något allmänt känt begrepp, men det är en oerhört suggestiv bild för någonting vi alla känner till. Så här skriver Sigge Eklund mot slutet av sin roman: "Missbrukaren är inte längre människa. Hon ser ut som en människa, hon låter som en människa, men hennes kropp bebos av en varulv. Och denna varulv är danssugen. Han bjuder upp oss till dans. Och vi valsar med."
