I avhandlingen undersöks hur lärares kompetensutveckling kan bida till elevers möjligheter till aktivt deltagande i undervisningen i grundsärskolan. Fokus riktas mot hur lärares gemensamma kompetensutveckling bidrar till förändrad förståelse av och handlingar i det didaktiska mötet med eleverna i klassrummet. I detta sammanhang har begreppet praktikgemenskap betydelse då lärarna utför de aktiva handlingarna i samarbete. Samarbetet har inneburit att jag som forskare inledningsvis varit novis i arbetet med att förstå lärarnas undervisningskontext. Lärarna har varit noviser i processen att utveckla lektionerna gemensamt utifrån ett variationsteoretiskt perspektiv om hur undervisningens design påverkar elevernas möjligheter till lärande. Det innebär att avhandlingen inte utgör en studie av lärare, utan med lärare, i deras undervisningskontext. Avhandlingen behandlar således lärares gemensamma arbete för att utveckla sin praktik, där elevers handlingar och lärande står i förgrunden, men där jag som forskare främst studerar lärarnas handlingar och lärande. Genom en narrativ analys av de fyra delstudiernas resultat identifieras sex faktorer av betydelse för lärares förmåga att utveckla undervisningsdelaktighet för elever med intellektuell funktionsnedsättning och autism. 1. Kollaborativt arbete – lärarna delar sina erfarenheter av eleverna och deras kunnande med varandra. 2. Tydligt och avgränsat fokus på elevernas undervisningsdelaktighet i utvecklingsarbetet. 3. Distansering till den egna undervisningsverksamheten genom kollegial, videobaserad kritisk granskning av densamma. 4. Strukturerade observationer och analyser av hur lektionsaktiviteterna påverkar elevernas lärande. 5. Förändrad uppmärksamhet, från att uppmärksamma elevbeteenden, till att identifiera behov, utveckling och lärande. 6. Kontinuitet i utvecklingsarbetet över tid.
