I den här studien undersöks några tjejers interaktion med bilder i relation till flickskapande normer i en tid då bildundervisningen vid studiens två gymnasieskolor uppmuntrar feministisk attityd hos de unga, samtidigt som vissa mediala och politiska röster börjat föra en retorik om att feminismen ”gått för långt”. Utgångpunkt för studien är relationer mellan blickar, bilder och kroppar. Det handlar om en seendepraktik – en kommunikativ och estetisk aktivitet – ett sätt att se sig själv och världen omkring för den som ser sig som ung och feminint konnoterad. Blickar i den här texten ser visionärt framåt eller nostalgiskt, kanske skamfyllt, tillbaka. De förlänger nuet genom att surfa på lajks och de formar vita rum. Via humor både uppför, och gör de narr av, femininitetsnorm. Blickar har i många tidigare vetenskapliga bidrag undersökts ur maktperspektiv: I feministisk teori som könade blickar, med en queerteoretisk utgångspunkt som transblickar, genom kritiska vithetsstudier som vita blickar och genom black feminism som oppositionella blickar. Dessa blickar tillsammans med en annan sorts blickande, konstruerat av generation, genus och andra kategorier bildar ett begrepp som hittills främst undersökts genom ett medialt raster, men som förtjänar vetenskaplig uppmärksamhet: Flickblickar. Maria Eriksson har en master i fri konst från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och bildlärarutbildning från Umeå Universitet. Detta är en doktorsavhandling i utbildningsvetenskap med inriktning mot praktiska kunskapstraditioner vid Stockholms universitet 2019
