Det svenska konfliktreglerna är mycket generösa. Hotet om arbetsmarknadskonflikter såsom strejker, lockouter och blockader är en integrerad del i den svenska arbetsmarknadsmodellens metod för att genom kollektivavtal fastställa löner och andra anställningsvillkor. Samtidigt är kollektivavtalet också ett fredspliktsinstrument avsett att skapa arbetsfred mellan de parter som ingått avtalet. Fredsplikten är kollektiv och binder motparten och dess medlemmar att inte vidta stridsåtgärder när kollektivavtal väl har ingåtts – med ett viktigt undantag i form av sympatiåtgärder. Fredsplikten gäller inte stridsåtgärder till stöd för annan part som får genomföra stridsåtgärd, det vill säga sympatiåtgärder. Den svenska kollektivavtalsmodellen har många fördelar och fungerar i huvudsak väl (Stern, Karlson och Uddén Sonnegård 2021; Karlson och Lindberg 2008/2013). Men sympatiåtgärder är omstridda företeelser, såväl principiellt som praktiskt. Vissa menar att sympatiåtgärder bidrar positivt till att Sverige internationellt sett har få utbrutna arbetsmarknadskonflikter och få förlorade arbetsdagar på grund av strejker på arbetsmarknaden. De menar också ofta att sympatiåtgärder används omdömesgillt eller proportionerligt och vid behov. Andra hävdar det motsatta. Kritiker av sympatiåtgärder menar att rätten att vidta sympatiåtgärder tillkom i en historisk kontext som har förändrats väsentligt. Med nutidens sammankopplade värdekedjor och global konkurrens menar kritiker att redan varsel och hot om sympatiåtgärder kan få allvarliga konsekvenser för både företag och anställda. Klart är dock att sympatiåtgärder drabbar parter som inte är direkt berörda av en konflikt. I flera länder i vår omvärld är sympatiåtgärder förbjudna eller inskränkta. Syftet med denna studie är att göra en systematisk kartläggning av sympatiåtgärdernas historia, logik, praktik och konsekvenser. Vilka är sympatiåtgärdernas avsedda och oavsedda effekter? Vilka kostnader är förenade med sympatiåtgärdernas användning – för användaren, för motståndaren, för tredje man och för samhället i stort? Finns det skäl att förändra regelverket kring dessa stridsåtgärder? Och i så fall hur? Fokus kommer att ligga på sympatistrejker, då sympatilockouter knappt förekommer. Det är med andra ord en stridsåtgärd som i dag nästan enbart används av de fackliga organisationerna.
