En skola för alla, som skolpolitiskt mål, har formats i ett större socialt sammanhang där demokratisering och välfärdsstatens framväxt har varit viktiga inslag. Som retorik är dess funktion att samla olika gruppers förhoppningar i en gemensam strävan efter något som skulle kunna bli bättre. Svårigheten inträder när retorik förvandlas till mål för ett politiskt uppdrag. Den fråga boken ställer är hur en grupp pedagoger gör ett sådant uppdrag begripligt och meningsfullt i förhållande till den vardag de befi nner sig i. Författaren har genom en metodteoretisk utveckling konstruerat ett diskursanalytiskt redskap för att undersöka de språkliga processerna i ett sådant meningsskapande. Analysen visar hur idén om det förgivettagna goda blir utmanat när maktens makronivå, såsom den visar sig i skolans styrdokument, ges betydelser i mellanmänskliga språkliga handlingar på mikronivå. När pedagogerna skapar mening i en skola för alla relaterar de till sina egna mål och till att få verksamheten att fungera. Dessa meningskonstruktioner ligger oftast utanför logiska rationella mönster och befi ntliga diskurser i det som är föränderligt och öppet för andra möjligheter. En slutsats i studien är att när en skola för alla blir en sluten totalitet, avgränsat från det, det inte är, riskerar retoriken om öppenhet och olikhet bli till slutenhet och likriktning.
